I dag är det två år sedan min älskade morfar gick bort. Saknar honom otroligt mycket, och många gånger kommer jag på mig själv när jag funderar över hur han hade agerat och tänkt i vissa lägen... Ibland kommer jag också på mig själv när jag småskrattar åt hans skämt. De var aldrig elaka, och han kunde sitta och klura på dem länge innan han helt plötsligt kastade ur sig något riktigt klurigt. Det är sådana saker jag saknar mest, och hans omtanke. Han har påverkat mig mycket, och han tog sig tid med mig när jag var liten, förklarade hur saker och ting fungerade.
Det är svårt att förklara känslan. Saknaden. Det jag vet är att tankarna går till morfar, mormor, mamma och moster idag, självklart också till resten av min familj. Ta aldrig någon eller något för givet. Berätta för dina nära och kära hur viktiga de är för dig.
Var rädda om er!
- en liten virrpanna till hälsoterapeut som försöker reda ut sina tankar!
